Skrivet 2020, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.
Hjärnan, alltså den hjärna jag har mest kontakt med, försöker säga något om änglar. Ja, den gör ju det hjärnan, pratar med mig. Reagerar på vad jag visar den, på vad alla sinnen retas med. Nu har den hittat en association till egypterna. Inte bara egypterna utan alla folk som blandat djur och människor i bilder, historier och statyer. En ängel är ju en människa med en fågels vingar, precis som sjöjungfrur och kentaurer har inblandningar av fiskar och hästar. Även djurhuvuden med människokroppar finns avbildade.
Hur går då tankegången runt detta. Jo, i ett försök att klä av ängeln som någon speciellt, finns det otaliga sorters änglar med olika blandningar av djur och människor. En intressant väg är att studera även dessa blandningar, men också försöka avskilja vad ängeln symboliserar i kristendomen.
Kristendomen har väl en hierarki, där Gud är den mäktigaste, och änglarna står i Guds närhet. De kallas väl ofta sändebud. I Guds närhet finns ju också sonen och den heliga anden. Om jag bortser från Kristendomen för en stund och funderar lite på varför människan valt att blanda sig själv med djuren. Varför vill hon avbilda sig som delvis ett djur? Kan det vara så enkelt som att människan får en möjlighet att gå utanför sig själv. Ungefär som att ta droger. Hon föreställer sig att hon är något mer än människa. Kanske är teater också ett sådant forum, där vi lämnar vårt ego och spelar en annan roll, eller flera andra roller, eller varför inte ett djur.
På min promenad i Tantolunden besöker jag alltid ett träd i vilket en fantastisk figur finns, som är en blandning av ett vildsvin, en tjur och en människa. Denna figur har spiralliknande horn på en stor svart hatt av björnskinn. Framtill på hatten finns ett brätte, som på en keps. Betraktar figuren ofta och länge.
Kanske är det så lätt, att människans medvetande producerar allsköns bilder, av alla det slag, som en del av den kreativa processen att fortleva. Våra chanser till överlevnad gynnas av denna kreativa process som blandar händelser och sinnesintryck. Ibland faller det väl ut och en figur etsar sig fast i människans historia.
Försöker närma mig detta vildsvin, denna tjur, denna björn och bli ett med den. Liksom avlägsna distansen till den. Reflektera den närmare och i bästa fall bli ett med den. Tänker att den är en bild av de inlästa texter, ja, alla förnimmelser jag valt att intaga, och alla de som jag väljer när jag tittar på TV, utan något mål alls. Ja, det är som om jag ständigt äter, medvetet eller omedvetet. Jag sätter mig framför datorn och låter mig slumpmässigt fyllas av andras produktioner. I denna mischmasch av intryck letar hjärnan överlevnad.
I mina tankar om figuren slog det mig att björnen går i idé och sover hela vintern. Att björnskinnsmössan kan vara en bild av detta. Som om bilden i själva verket är en berättelse, en bildlig spegling av sådant som jag tar in i form av ord. Björnen var väl i forna tider ett mysterium då den försvann på hösten, och återuppstod i samma form på våren. En björn har inte bara en styrka utan också en magisk förmåga, precis som ormen och fågeln som kan flyga.
Dessa unika förmågor och styrkor har väl alltid varit föremål för människors längtan och önskningar. Fågelns vingar och förmåga att flyga har väl alltid varit avundsvärd, då det inte bara ger möjlighet till flykt, utan även möjligheten att nå Gud, som vilar i sitt Gudsrike. Innan människan förstod hur fågeln kunde flyga måste det varit ett underverk, en magisk förmåga. Kanske försökte människan samla alla dessa magiska förmågor genom att avbilda sig som blandningar av djur och krafter. Ja, människan önskade gudomlighet, förmåga att utföra handlingar som stod utanför realiteten. Kanske är det inte konstigare än att barnen vill bli som föräldrarna. Barnen härmar sina föräldrar och övertar på det sättet föräldrarnas överlevnadskunskaper. Människan härmar och blandar sig med allt i världssfären för att på så sätt bli ännu mer överlevnadsskicklig.
Hon erövrade luften, med varmluftsballongen och etern med raketen. Guds rike minskade stadigt när människan tog steget in i de sfärer Gud förmodat befunnit sig. Ängelns existens förminskades samtidigt, men fortlever ännu i mitt medvetande. Försöker genom reflekterande infoga henne bland alla andra föreställningar, t.ex. min egen tjur/vildsvin/björn figur, vilket skulle kunna göra även den till en ängel, eller något änglaliknande. På detta sätt har jag snart assimilerat hela kristendomen till en blandning av andras föreställningar och mina egna. Det vill säga min egen unika blandning av intryck och överlevnadsstrategier.
Kan jag dra den slutsatsen att inte bara ängeln med sina vingar är ett sändebud från helheten, utan även alla andra självbärande blandningar av människa och djur. Att dessa figurer precis som sjukdomar är hjälpande tecken, för att hitta vägen tillbaka till helheten.
Tjuren anses ha en osedvanlig styrka. På den amerikanska börsen talar man om björn och tjur som riktningar. Björnen slår alltid sitt byte till marken och tjuren stångar alltid sina motståndare uppåt.
På vilket sätt skulle dessa tankar då kunna leda till frid? Tycker mig se att de knyter an till sjukdomarnas uttryck som något hjälpande och inte som jag ansett tidigare, ett gissel och straff. Naturen bygger på att vissa förutsättningar upprätthålls för dess existens. Ibland går människan utanför dessa och då uppstår sjukdomar, egoism och allehanda andra avarter. Inte straff, inte djävulskap, utan kärleksfulla meddelande om att människan är på väg att tappa sin förmåga att överleva. Världen är full av sändebud. Vägvisare till helheten och därmed friden.
Nu är reflektionen över för denna gång. Har insett att just reflektionen inte bara är viktig i 4R utan i alla sammanhang. Reflektionen är ett samtal, som skapar enhet, helhet och frid. Reflektionen för samman, förenar, berikar och utvidgar tänkandet.
Skönt att få skriva ut denna tanke som pockat på att få reflekteras.
