Skrivet 2021, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.

När Adam och Eva åt av äpplet och på det sättet tillskansade sig kunskapen om världen. Valde Gud att dra undan möjligheten för paret att nå livets träd. För mig, som tror på att jag på så många sätt är död, är detta en intressant berättelse, att den som agerar efter enbart kunskap måste vara död. Ser man Gud som en övermänniska, eller något större som har förmågan att påverka andra starkt, och som har förmågan att både ge och ta liv är man inne på ett helt annat spår. Min tolkning är att Gud kan vara i mindre och större konstellationer. Det vill säga att om jag är splittrad är Gud i mig svag. Men om jag är hel och enad är Gud i mig starkare. Detta gäller även paret som kan träta och vara splittrade, eller enade och starka tillsammans. Gud är då starkare i paret i det senare fallet. Det kan sedan trappas upp till att Gud blir allt större om landet är enat och inte splittrat. Gud är med ett annat ord en helhet.

En märklighet med att Gud kan ta och ge liv, är ju att föräldrarna också kan ta och ge liv. Vilket skulle kunna förstärka teorin om att Gud inte är ett väsen som talar och går runt, skriver böcker eller ristar stentavlor. Kristendomen talar också om treenigheten: Fadern, Sonen och den heliga anden. Tesen är föräldrarna, barnet, och den heliga anden — där föräldrarna först måste vara ett helt för att kunna avla barnet, och den heliga anden kan översättas till att leva ett liv som är helt. En helig kombination, ur vilket livet uppstår. Inga människor utan denna treenighet. Vad jag försöker komma fram till är att jag upplever mig undanhållen livets träd, på grund av de beslut som jag fattar i varje ögonblick. Om jag kunde, inte bara fatta ett beslut ur en djup kunskap utan också ur en lika djup omtanke, skulle varandet vara mer helt, men alltför ofta blir omtanken lidande, och jag undrar vad som skulle hända om jag inte längre enbart drog beslut ur kunskap utan också ur djup kärlek. Skulle jag bli korsfäst, det vill säga förintad av de styrande?

Lidandet kan se ut på många sätt. Det kan vara ett minne av något som hänt. Minnen kan skapa smärta. Lidande kan vara en förutsägelse om framtiden, Förutsägelser kan göra ont. En sjukdom kan drabba och skapa lidande. Det jag gör idag, kan förkorta mitt liv, eller göra mig sjuklig de sista åren. Är handlingar som gör mig sjuk, inte bara idag, utan även imorgon, något jag bör undvika? Bör jag också undvika handlingar som gör andra sjuka, inte bara människor utan djur och Natur.

Om jag visste hur levande jag skulle kunna vara, kanske jag än mer skulle betrakta mig själv som död. Tangon visar vad två människor kan göra och hur de kan känna. En förebild för livet i övrigt. Hur jag ser på mig själv har en stor betydelse. Huruvida jag är mestadels död, delvis död, lite död eller kanske rent av död. Kanske har också detta med min upplevda galenskap att göra. Om det inte är galenskap är detta oerhört viktigt och oerhört omtänksamt, men är det galenskap är det inget att bry sig om. Men det som är svårt är att jag inte kommer runt det. Jag förmår helt enkelt inte hitta vad som skulle vara min galenskap, men så är det väl även för den galne, som inte ser det galna i sig själv. Än värre är väl också att om inte dessa tankar är galna så är dessvärre andras tankar tokiga. Att flyga fast men vet att det skadar världen, och att utföra handlingar som skadar mig själv och andra, måste väl ändå vara galenskap.

Denna galenskap att enbart ägna sig åt kunskap, och inte samtidigt åt att älska djupt, passionerat och innerligt.

Gud drog inte undan livet från människan, utan det var människan själv, som valde kunskap framför innerlighet, omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap. Hon valde bort omtanken, till sig själv, medmänniskan, djur, Natur och värld.