Skrivet 2021, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.

Hur kan du inte tro på GUD?

Enligt lexikon betyder GUD helhet. En helhet som kan vara på olika nivåer ända upp till den största helheten vilket borde vara hela universum. Den yttersta helheten, vilket inkluderar allt, kan inte omfattas av en del, och kan inte heller förstå sina delar.

Varje helhet består av delar. Om vi säger att du är en helhet som består av delar, där en del av dig t.ex. är ditt omedvetna, kan du rikta bönen till alla delar du är och be dom samarbeta mot ett gemensamt mål, t.ex. att hjälpa ditt blod att få bättre värden. Det kan ju vara så som vi talat om tidigare att det kan finnas ett väsen inom dig som är så mycket större än det du uppfattar som dig själv.

Något slår ditt hjärta, andas dina lungor, vet hur man föder barn och så vidare. Du skulle kunna vända dig till allt detta med din bön. Kanske inte bara be om något utan också erbjuda något, som din hjälp t.ex. Kanske är inte dina mål precis som det större väsendets mål och du kan erbjuda din hjälp för att uppfylla fler mål än ditt eget.

Så du kan börja tro på Gud om du vill, men hen är inte skäggig, och hen är inte en man. Hen är inte heller utanför skapelsen som en skapare, utan inom och i allt. Hen skapar inte världen genom att modellera den utan genom att vara den. Hen kan mycket väl vara en ande. Det som lexikonet översätter till liv. Det vill säga det som passerar människan genom födelse och död.

Vi ser det livet genom t.ex. andningen. En andning som kan vara svag och bara spåras med hjälp av imman på en spegel, eller mycket livlig andning som en springande idrottsman uttrycker. Om vi utvidgar detta lite så förstår vi att inte bara andningen kan användas för att uttryck liv, utan alla handlingar vi utför. Vi kan bli andliga på många sätt.

Så att rikta sin bön, som borde vara en erbjudan till hjälp, att man vill hjälpa till att återställa sina blodvärden, istället för att be om hjälp att göra det. Bönen borde således hela tiden riktas som ett erbjudande om hjälp till det man önskar. På samma sätt borde den som ber ställa sig själv lyssnande till bön. Det vill säga agera så, att andras böner når ditt medvetande, och då inte andra människors böner utan t.ex. din inre kärleksfulla människa. Hon ber dig ständigt genom att visa sina känslor med hjälp av smärta, njutning, trötthet och allt däremellan.

Bön är ett samgående, precis som i tangon, mellan de två danspartnerna, som vill bli Ett. Varje människas strävan borde vara att bli som Ett med sig själv och allt annat. Blir hon det, når hon frid, harmoni och balans. Hon kommer dessutom dö, men inte den död vi oftast talar om, istället är det hennes sjuka ego som dör. Det behövs inte längre för att uttrycka hennes avskildhet, hennes vilsenhet och ångest. Detta tillstånd innebär också att tidsuppfattningen försvinner och rummets ändlighet. Vi når med andra ord något som vi skulle kunna kalla paradis eller varför inte nirvana.