Skrivet 2019, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.

För att kunna tillämpa meningen, ”Attityder och beteenden som kan uppfattas som tecken på bristande respekt för andras människovärde måste hanteras”, behöver jag förstå ordet människovärde. Undrar varför det inte står handlingar som kan uppfattas som […] eller ”Handlingar som är tecken på bristande […]

”Jag tolkar det som du gör nu som bristande respekt för mitt människovärde.” Intressant!

Det räcker med andra ord inte att ställa blomman i ljuset den behöver, ge den vattnet den behöver, ge den jord och luft den behöver. Det är lika viktigt att reglera vad blomman kan skadas av och se till att detta hålls borta från blomman. Finner det en smula förvirrande att jag inte bara behöver reglera vad blomman behöver, utan också vad blomman inte behöver, vad den inte får utsättas för. Gäller det en människa behöver jag veta vad den behöver och vad den inte behöver. Å andra sidan kan ju bristande respekt för andras människovärde vara det som gör att passion, omtanke, förtroende, öppenhet och gemenskap försvinner.

Är på många sätt överväldigad av den bristande respekt för människovärdet som jag själv uppvisat under mitt liv. Men också av den bristande respekt för människovärdet som mina föräldrar utsatte mig för. Eller kanske skall jag skriva alla mina föräldrar, inte bara de biologiska,  utan även skolväsen, familj, släkt, eftermiddagshem, dagis, tv och radiosändningar, kommersiell påverkan, social, vänner, bekanta, människan på gatan, grannar, kulturell, arbetsplatspåverkan och politisk påverkan. Allt som kan anses ha, och haft en föräldraroll under livet.

De starkares rätt?

 

Människovärde (jfr eng. human dignity, fr. dignité humaine, ty. Menschenwürde) är ett begrepp som används i etiska, religiösa, politiska och juridiska^{[förtydliga]} sammanhang. Man kan tala om människolivets okränkbarhet eller om alla människors lika värde.

Man kan särskilja åtminstone två sinsemellan väsensskilda principer vad gäller människors lika värde:

• Enligt den kristna principen är vi alla lika inför Gud, egentligen Guds dom. Utifrån detta tänkande har människovärdet genom historien relativiserats utifrån om någon tror rätt eller lever tillräckligt gudfruktigt.^{[källa behövs]} Den katolska kyrkans nuvarande lära är dock att alla människor är fria och lika i värde oavsett vad de tror på.^[1]

• Enligt den humanistiska principen är vi lika inför varandra.^{[källa behövs]} Även detta sätt att definiera människovärdet har relativiserats genom bland annat socialdarwinismen och vissa radikala former av liberalism (nyliberalism m.m.) som på olika sätt försvarar den starkares rätt.^{[källa behövs]} Inom kommunismen har människovärdet relativiserats utifrån vilka som ansetts tjäna det gemensamma bästa.^{[källa behövs]}

 

Mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och övrig internationell rätt, och preciseras i internationella överenskommelser. Dessa rättigheter reglerar relationen mellan statsmakten och individen och fastställer samtidigt vissa skyldigheter som staten har gentemot individen. De mänskliga rättigheterna har sitt ursprung i den engelska Magna Carta från 1215, den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 och den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776. I Sverige var det Magnus Ladulås lag från 1280 Alsnö stadga som gav frälset sina första rättigheter mot kungens makt. Vissa anger Kyros cylinder som ett tidigt exempel på en uppräkning av några av dagens mänskliga rättigheter.

De mänskliga rättigheterna anses^{[enligt vem?]} vara universella, vilket innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. De gäller för var och en, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning. De slår också fast att alla människor är födda fria, är lika i värdighet och har samma rättigheter. Endast de rättigheter som skyddas i den primära folkrätten kan dock upprätthållas i juridisk mening, oavsett viss stats anslutning till berörda internationella överenskommelser.

De mänskliga rättigheterna preciseras alltså i olika internationella överenskommelser. Bland dessa överenskommelser kan man skilja mellan konventioner och protokoll, som blir bindande i.o.m. att staterna uttryckligen förklarar sig bundna av dem, och förklaringar och deklarationer som utgör politiska förpliktelser. Den mest kända deklarationen är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Kyros den stores cylinder räknas som ett av de äldsta dokumenten om mänskliga rättigheter eftersom texten slår vakt om människans rätt till liv, egendom, tankefrihet, religionsfrihet och rätt att bosätta sig var hon vill.^[1] Kyros cylinder är dock präglad av sin samtid men kan i vissa avseenden betraktas som en föregångare till vår tids universella rättighetsdeklarationer. Ett väsentligt större inflytande över dagens syn på de mänskliga rättigheter torde det engelska Magna Charta-dokumentet från 1215 ha utövat. I det begränsades kungamaktens krav på suveränitet. Det kom så småningom att utmynna i den i dagens demokratier vedertagna regeln att ingen kung, president eller annat makthavare kan stå över lagen.

 

Folkmordkonventionen

Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord antogs av FN:s generalförsamling den 9 december 1948 som en av de första konventionerna att antas genom den nyskapade FN-organisationen. Den trädde ikraft 12 januari 1951.^[1] Konventionen förde för första gången in begreppet ”folkmord” i internationell rätt. Bland annat Förintelsen och det armeniska folkmordet motiverade författarna till konventionen.

 

Rasdiskrimineringskonventionen

Rasdiskrimineringskonventionen eller FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering är en konvention antagen av Förenta nationerna riktad mot all rasdiskriminering, segregation och rasism. Den antogs i av generalförsamlingen den 21 december 1965 och skrevs ^{[förtydliga]} den 7 mars 1966.^[1] Anslutna nationer har förbundit sig att avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis, göra det straffbart att sprida idéer grundade på teorier om rasöverlägsenhet och att förbjuda organisationer som verkar för rasism.^[2] Konventionen trädde i kraft Finland 1970^[3] och i Sverige 1972^[4].

 

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) är en FN–konvention som togs fram för att säkra att de enskilda medborgarna ges ett gott stöd av sina stater om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) har i uppdrag att följa staternas tillämpning av konventionen. Rådet satte år 1985 upp en kommitté som ska utreda staters uppföljning. Denna kommitté ställer krav på att länderna ska förklara svårigheter som har uppstått, att de ska ge statistik och siffror som man kan använda i utvärderingen. Staterna ska rapportera till kommittén vart femte år.

Rättigheterna kan sammanfattas i:

• rätten till social trygghet
• rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
• rätten till fri utbildning även högre utbildning
• rätten till hälsa
• rätten till arbete
• rätten till strejk

 

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter eller Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter^[1] (International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR)) är ett FN–traktat som behandlar medborgerliga rättigheter, baserat på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det påbörjades 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976. Det förpliktar staterna som undertecknar den att respektera individens medborgerliga och politiska rättigheter, inklusive rätten till liv, rätten till privatliv, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, rösträtt och rätten till en rättvis rättegång. I september 2011 hade konventionen 72 underskrifter och 167 deltagande länder. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är tillsammans med konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter en del av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Konventionen har även två fakultativa protokoll. Det ena protokollet handlar om avskaffandet av dödsstraff. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter vakar över att konventionen respekteras.

 

Kvinnokonventionen

Kvinnokonventionen, ofta förkortad CEDAW av dess engelska namn (engelska: Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women), antogs av FN:s generalförsamling år 1979. Konventionen trädde i kraft i september 1981 och hittills har 188 stater ratificerat den. En av de få stater som fortfarande inte har ratificerat konventionen är USA. Kvinnokonventionen innehåller 30 artiklar som rör kvinnans rättigheter inom alla områden.

 

Förenta nationernas konvention mot tortyr

Konventionen mot tortyr, formellt Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,^[1] antogs i FN:s generalförsamlings resolution 39/46 den 10 december 1984.^[2] Konventionen trädde i kraft 26 juni 1987 och hittills har 166 stater ratificerat eller anslutit sig till den.^[2]

 

Barnkonventionen

Barnkonventionen eller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter är en traktat som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och utgör en del av folkrätten. 196 länder har ratificerat konventionen.^[1][2][3]

Barnkonventionen ger en universell definition av vilka rättigheter barn har, och stipulerar vad som borde gälla för alla barn i hela världen. Definitionen ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter. Varje människa under 18 år räknas som barn, om man inte blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.

 

FN-konventionen för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter

 

FN:s deklaration om människorättsförsvarare

FN:s deklaration om människorättsförsvarare (engelska: Declaration on Human Rights Defenders^[a]) antogs av FN:s generalförsamling i resolution 53/144 genom konsensusbeslut den 9 december 1998.^[1][2][3]

I deklarationen slås bland annat fast, att varje människa har rätt att, enskilt eller tillsammans med andra, främja och verka för skydd och förverkligande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, på såväl nationell som internationell nivå.

Deklarationen är i sig inte juridiskt bindande men utgör ett stöd för att sätta internationellt, politiskt tryck på regeringar, som alla är förpliktigade att skydda människorättsförsvarare.^[2][4] I deklarationen förtydligas också för detta relevanta rättigheter och skyldigheter redan definierade i befintliga internationella konventioner som är juridiskt bindande.^[2]

Människorättsförsvarare är enligt deklarationen varje människa som utan våld verkar för skydd och främjande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.^[5] Människorättsförsvarares stora betydelse för de mänskliga rättigheterna i världen betonas, liksom att alla människor har ett visst mått av ansvar för detta arbete.^[2]

 

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006. I Sverige antog riksdagen konventionen två år senare den 13 november 2008. Konventionen trädde i kraft i Sverige den 14 januari 2009. Hittills november 2019 har 163 stater undertecknat och 181 stater ratificerat konventionen. ^[1] USA undertecknade konventionen den 30 juli 2009, vilket anses vara ett tecken på en positivare inställning till FN. ^[2] USA har varken undertecknat FN:s kvinno- eller barnkonventioner. Allt fler stater ratificerar konventionen och tilläggsprotokollet. Den 23 december blev EU den första region som ratificerat en konvention. ^[3] När en stat har ratificerat konventionen, dvs åtagit sig att följa den, är den juridiskt bindande. För att ratificera en konvention ska landets lagstiftning stämma med de krav som en konvention ställer. Detsamma gäller hur lagarna tillämpas. Annars begår landet konventionsbrott. Ratificeringsprocessen pågår i många länder. Europeiska unionen beslutade den 23 december 2010 att ratificera den konventionen.

 

Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden

Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden antogs av FN:s generalförsamling i december 2006. Den öppnades för signerande 6 februari 2007 och trädde i kraft 23 december 2010.^[1] Konventionen innebär ett förbud mot påtvingade försvinnanden och kidnappning som enligt dess artikel 6 i organiserad form räknas som brott mot mänskligheten. Syftet är att förebygga, undersöka, förhindra och återgälda offer som blivit bortförda mot sin vilja.