Skrivet 2017, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.
Föräldrarna, barnen och den heliga anden.
Föräldrarna, de blivande föräldrarna och den heliga anden.
Föräldrarna, de blivande föräldrarna och livskraften som går igenom dessa.
Livskraften är som att föra ett levande ljus till ett dött ljus och se hur det döda ljuset börjar brinna. Fast en mer livskraftig liknelse är att ur det brinnande ljuset stiger ett nytt ljus fram. Ett litet brinnande ljus stiger fram som sakta blir större och större. Även om kroppen är mindre så brinner själen på ett annat sätt.
Vi ser barnen komma ur intet i våra kroppar.
Vi ser våra föräldrar förvandlas till stoft.
Vi ser livet gå från föräldrar till barn.
Från barn som blivit vuxna till deras barn.
Vi ser att livet fortsätter allt mer verksamt även fast människor förvandlas till stoft.
Vi vet att när vi blir stoft fortsätter livet.
Livet är inte bara en personlig händelse, det är också en bärare av kultur, minnen, färdigheter och erfarenheter som förblir levande när vi dör genom våra barn.
Livskraft
Varandet, förnimmelserna och handlingarna
Vad förnimmer jag och hur handlar jag?
Kan jag säga att tankar, känslor och hjärtslag är handlingar? Ja, det kan jag nog om jag därmed kan dela upp mig i jag, jag själv och själv. Där självet utför handlingar som jag till stor del inte kan utföra som t.ex. andning, matsmältning, metabolism, hjärtslag, tankar och känslor, förnimmelser och så vidare. Vad jag tänker är vad jag fört in i mitt tänkande, som ved i en eld. Vad jag tänker ligger ibland till grund för vad jag känner.
Om jag nyper mig själv i armen ligger förmodligen ingen tankeverksamhet bakom men kallar någon mig för idiot så måste jag tänka innan jag känner, i den mening att ordet måste tankemässigt smältas innan jag känner något.
Livskraft definieras av ordböcker som kraft att leva och verka och kopplas ofta samman med anden, själen och kroppen.
Vad är ordet som dessa tre ord är delar av? Jag! Jaget!
Har alla Jag, ande, själ och kropp?
Andlig, själslig och kroppslig
Livskraftig, psykisk, och fysisk.
Jaget är anden, själen och kroppen.
Jaget är helheten av varandet, därför är ordet jag mycket laddat och kan också ges ett egennamn där Gud verkar vara det namn som betecknar den ”mest livskraftiga”.
När jag tar ordet jag i min mun, inser jag inte direkt dess betydelse, eftersom det i så stor del används av egot och jag hör barnets krävande jag, samtidigt som jag ser fågelungens stora gap när föräldern kommer med en mask. Jag vill ha mat…
Ett vuxet jag borde inte längre vilja ha och öppna munnen hon borde också kunna ge, och kanske i en vidare bemärkelse ingå i Helheten där hennes varande genast balanseras av något annat och bildar ett balanserat Helt. Kanske borde hon bara ge…
Jag skall
Jag vill
Jag tror
Jag har
Jag vet
Jag känner
Jag äger
Jag utför
Jag ÄR
Ett jag som går att förnimma, ÄR.
Den som är död, är en kropp som inte längre utför handlingar och som inte längre är en själ. Så småningom är den inte heller en kropp utan blir ett minne, ett spöke i den yttre världen men ännu levande i den inre världen.
Skulle jag kunna säga att den inre kopian av världen och världen egentligen inte är två utan en, som går att skilja i två. Den inre världen, där jag med stängda ögon kan se en människa, är egentligen bara en del av den sammantagna värld som den inre och yttre världen bildar. Jag vet ju nu att vad den yttre världen är, är något som är oändligt mycket större än vad jag kan uppfatta vilket leder mig till tanken, att vad jag uppfattar av yttervärlden också måste vara en skapelse av den inre.
Den inre och yttre världen är två delar av den sammantagna uppfattningen av världen. Den inre världen är inte bara en kopia av den yttre utan en värld i sig själv, befolkad och besjälad av något jag ännu inte förstår men anar. Det finns skäl att tro att jag inte heller uppfattar den inre världen mer än jag uppfattar den yttre världen. Båda är av sina naturer så mycket större än vad jag kan föreställa mig.
Jag är bryggan mellan dessa två storheter. Jag har skapat en värld som består av små delar av det inre och yttre. Hur världen ser ut ur sinnen jag inte har, som fladdermusens sonar, fjärilens förmåga att se andra spektrum av ljuset och fågelns förmåga att flyga, kan jag inte veta och förnimma och därför inte ta in som en del av världen och jag kan inte bygga mig än ännu större bild av världen som den är.
Nu snuddar jag vid tanken av att Gud just är att fullständigt förnimma all världens rörelse med alla dess möjliga sinnen, och att ur alla dessa rörelser tänka gudomliga tankar och känna gudomliga känslor. Här ligger en fullt förståelig grund för uppfattningen av Gud.
Märkligt är att ordet livskraftig förekommer mycket i svåra sammanhang där sjukdom och svårigheter förekommer. Utsläcks ordet livskraft i ett livskraftigt sammanhang? Utsläcks färgen svart i ett svart rum?
Om livskraft är ett betydelsefullt ord skulle det med andra ord kunna vara så att jag lever i ett olivskraftigt liv. Om ordet älska är betydelsefullt betyder det att jag lever i det oälskade?
Min tolkning av livskraft är väl egentligen ett överförande av ordet älska till ett annat ord eftersom ordet älska är så utspätt och oförståeligt. Ordet livskraft är också den essens i livet som går djupast det vill säga vårt ursprung och meningen med livet. Ordet är rikt på betydelser och djup.
Man kan också fråga sig om jag älskar något eller fråga sig om jag ger livskraft.
Skapar det här samarbetet livskraft?
Skapar den här relationen livskraft?
Skapar jag livskraft?
Om jag tittar på något med hela min dynamik, kan jag då säga att den är livskraftig eller ser jag delar som är olivskraftiga. Som att köra bil t.ex. När jag kör bil skapar jag avgaser. Kan jag samla dessa avgaser och säga, detta är livskraftigt för mig, andra eller annat? Om jag inte kan det, borde jag köra bil då?
Precis som min samlade muskelkraft kan ges ett värde borde min livskraft också kunna ges ett värde. Värden jag kan försöka uppnå och upprätthålla. Kraft som kan användas för att ta oss mot ett större livskraftigare mål.
