Ett efter ett tändes mina sinnen,
som jag övade
som jag förtätade
som jag utövade

Ett efter ett blommar mina sinnen
som jag brast ut
som jag bejakade
som jag smärtade
som jag sökte

Ett efter ett släcks mina sinnen
som jag glömmer
som jag slitit ut
som jag förnekat
som jag dör

Sen finns inte mer
den där cellen
som jag sträcker mig igenom
som jag sträcker mig över

Jag är tillbaka där jag började
jag är inte svart
jag är inte vit
jag är inte jag
som om jag inte funnits

som ljuset som brann upp
som ljuset som inte försvann
som förångades
som värmde
som lös

lyser genom mina barn
genom mina vänner
genom alla jag berört
som brinner

brinner och brister ut
sakta att bygga
på fundamentet
över liv
över tid
för annat att ta vid

Jag är den där kantarellen
med brun hatt
orange rock
med fötterna i mycelet

som tror att hatt och rock är allt
men bara för att upptäcka
att jag är blomman som vissnar
på mycelet som finns kvar