Skrivet 2019, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.

Sök på återfödelsemodelle på livsviktig.se

Återfödelsemodellen
1. Tillståndet efter döden är tidlöst. Det vill säga att en död kan inte uppleva tid.
2. Att mitt medvetande kan återskapas genom att materian placeras på ett sätt som motsvarar min nuvarande konstruktion.
3. Att ”själen” är bunden till materien och är ett direkt resultat av den.

Modell
När jag dör stannar tiden. Därav kröks tiden och jag förs till vilket framtida ögonblick som helst om bara förutsättning 2 uppfylls och är sann. Tanken är, att med tiden, kan materian via slump eller via en högt utvecklad varelse skapa mitt medvetande genom att placera ut materian på rätt sätt genom slump eller medveten handling . Det tidlösa tillståndet innebär att ett ”uppvaknande” sker omedelbart efter döden. Jag kommer således att sluta mina ögon och ”dö” bara för att i nästa sekund öppna de igen fast i en annan tid.

Bakom en scen i en öde salong
två änglaskuggor i ett mörklagt urverk
Guds närhet allestädes närvaro överallt

vad jag trodde var världens ände
var början på en ny värld
vad jag trodde var det högsta i mitt liv
var spegelbilden, återfödelsen till ett nytt

I omslutande väggar av tjockt glas
syns sprickor av ljus
ett otroligt vitt liv
som vitaliserar

I sat in my chair glimpsing
on two angels in a clockwork
behind the big dial
in the presence of the lord

what i thougt was the end of the world
was the beginning of a new
what i thougt was the heigt of my life
was the start of a new

In the walls there is cracks of light
breaking up my sphere of glass
a light unbelivible white bright
that makes me feel alive

Vad händer med återfödelsemodellen om jag redan är död?

När jag sitter på bryggan är vinden för mig osynlig. Jag kan känna den som tryck på min hud. Under vattnet ser jag den som buktande ytor i gränszonen mellan luft och vatten. Där måste alltid finnas ett gränssnitt i vilken en annan dimension visar sig.

En ny rörelse kan endast ske genom att ta en annan rörelse och utöva på objektet.
Det är i det närmaste obegripligt att förstå rörelse. Att dela upp en rörelse i tusentals individuella bilder. Kanske är det ett misstag att tro att rörelser består av stillastående bilder. Kanske är det mer en våg.
Objektet består inte av bilder, det är en våg, vi kallar den tid. Tid får objekt att röra sig. Objekt kan inte röra sig utan tid. Med hjälp av tiden formar objekten sig annorlunda. Nej, när rörelsen sker kallar vi den tid. Våra minnen gör sken av dåtid och framtid när det i själva verket är otid med en passering genom rummet. Tid är när något passerar genom mitt tredimensionella rum. Det rör sig inte från a till b, det rullar genom våra dimensioner och gör att det ser ut som en rörelse. Ett objekt med fler dimensioner än tre ser ut som en rörelse när det passerar vårt tre dimensionella universum. Gripande att tänka sig att det är ett fyrdimensionellt objekt som rör sig genom vårt tre dimensionella rum.

Där varje uppdelning är en egen dimension. Där varje ögonblick är en film som dras genom dimensionerna med en viss förskjutning så jag upplever det som en rörelse men där jag i själv verket passerar genom något som är fullständigt obegripligt för mig.

Tankar om återfödelsemodellen
Antagande 1 visar på att döden är tidlös. (1. Tillståndet efter döden är tidlöst. Det vill säga att en död kan inte uppleva tid.)
Tillståndet före döden är tidsbundet. Det vill säga att en levande kan uppleva tid.
Rörelse = tid = liv
Stagnation = otid = död

En uppgift utan tid är död. Den ges inte plats i vårt universum och försvinner som grund till fortsatt liv och tillväxt.

Jag har svårigheter med att uppleva mig som grupp. Bara för att jag dör, dör inte alla andra. Livet går vidare och jag har svårt för att ta mig in i det. Jag må tappa min röst, mina ögon, mina öron, mitt kön, hår. strävan, mål, lust, karaktär, allt JAG är. Slutligen när jag förlorat allt detta står jag vid mitt livs början igen. Naken, vidöppen, tom, absolut helt gudomlig, ofattbar i min formbarhet, som en möjlig bärare av allt. Jag är en bärare. Jag kommer att bära allt som jag just lade åt sidan.

Jag står där beredd att bära. Jag ser 51 år framåt på alla rörelser, tidsangivna ögonblick, med behov och känslor, medvetna och omedvetna mål
Jag vänder mig sakta om.
Jag är naken, beredd att axla rollen som människa. Jag slutar andas. Knyter an. Stänger ut ljuset genom att sluta mina ögon.

Jag befinner mig i mörker, tiden stannade just upp, tiden kan inte längre mätas, jag står vid randen av tidens början, bakom membranet, där jag blir en bärare. Jag är bakom ett membran med tiden och rörelsen på ena sidan och något fullkomligt, kärleksfullt på andra sidan. Jag är behövd, jag är älskad, inget delar upp mig, sträcker ut mig i tiden, jag svävar, i tillväxt, i ofantlig kärlek, ett livsgivande sömn/dröm/medvetande ordlöst tillstånd, jag förbereds för uppgiften, jag formas med en rasande hastighet, någon läser ritningen och formar mig för uppgiften, alla behov uppfylls minutiöst med ofelbar precision, jag växer i ett himmelskt tillstånd. Var är jag? Jag är i livmodern…..

Jag är en våg som sköljer ur livmodern och som slutar på en strand någonstans, med ett stenrasslande fräsande stön.

Dog jag på stranden eller sjönk jag och blev ett med min sjö?

Förutsättningar
1. Tillståndet efter döden är tidlöst. Det vill säga att en död kan inte uppleva tid.
2. Att mitt medvetande kan återskapas genom att materian placeras på ett sätt som motsvarar min nuvarande konstruktion.
3. Att ”själen” är bunden till materien och är ett direkt resultat av den.

Modell
När jag dör stannar tiden. Därav kröks tiden och jag förs till vilket framtida ögonblick som helst om bara förutsättning 2 uppfylls och är sann. Tanken är, att med tiden, kan materian via slump eller via en högt utvecklad varelse skapa mitt medvetande genom att placera ut materian på rätt sätt genom slump eller medveten handling . Det tidlösa tillståndet innebär att ett ”uppvaknande” sker omedelbart efter döden. Jag kommer således att sluta mina ögon och ”dö” bara för att i nästa sekund öppna de igen fast i en annan tid.

Reflektioner
Tanken om att när du dör så stannar tiden är helt underbar. Det vill säga OM du någon gång återföds så kommer du att göra det i samma ögonblick som du dör, eftersom du inte kan uppleva tiden som levande varelser gör. Med tanke på vad som skett på jorden förefaller det vara rimligt att utvecklingen på jorden kommer att nå stadier som jag har svårt att omfatta. Med samma tanke som säger att det förefaller rimligt att livet finns även på andra platser i universum så verkar det rimligt att anta att vi kommer att återfödas en dag och den dagen kommer i samma ögonblick som du dör. En konsekvens av detta är att jag som människa bör stärka livet så att en sådan utveckling kan äga rum.

Modellen fungerar också baklänges det vill säga att tidigare levande nu döda varelser blir medvetna genom min kropp. Som min kropp är konstruerad kan det i den uppstå mönster som exakt liknar varelser som levt tidigare och som nu får medvetande inom mig. Följderna av detta ger mig en blick in i paradiset. Då mitt medvetande skulle kunna finnas på fler ställen samtidigt. Jag kan inte riktigt överblicka detta. Det känns dock hisnande och viktigt utan att jag kan beskriva det ännu.

En högre varelse skulle kunna ta kontakt med mig genom att forma sig själv på ett sätt som motsvarar förutsättning 2 och därmed väcka upp mig och få tillgång till allt jag då är, vad jag förmår processa och vad jag minns.

En högre varelse som skulle kunna utföra denna bedrift kan med andra ord likna allt som funnits på jorden om den bara kan hitta ”mönstren”.

Modellen i praktiken
Mitt liv är en samling koordinater för materian. Varje ögonblick intar materian nya koordinater för mig att leva.
Mitt liv skulle kunna spelas in om jag bara hade utrustningen för att göra det.
Mitt liv behöver inte spelas in om det finns en varelse kan laborera med alla koordinater för materian som mitt liv kan ha haft. (antalet val måste vara stort). I varje ögonblick då varelsen träffar på koordinater för materian som överensstämmer med koordinater som jag någon gång befunnit mig i kommer jag att uppstå från de döda och vara där enligt koordinaterna. Koordinaternas överensstämmelse med mina vid en viss tid kommer att bestämma vilken ålder jag i varelsen kommer att vara.

I just det här ögonblicket kan tusentals medvetanden finnas i mig utan att jag förstår det eller upplever det som något annat än mitt. De kan fortsätta sina liv i mig efter sin död.

De kan finnas på tusen ställen samtidigt. Jag har svårt för att föreställa mig hur det kan upplevas. Kanske kan man välja var man vill lägg sin fokus. Precis som jag gör när jag väljer att känna en viss kroppsdel. Kanske är det ett tillstånd man säger att Gud befinner sig i då han är närvarande i allt, eller nästan i allt.

110120
1. Stärk alla varelser i deras växt. I Universum vet allt var det är på väg, vi kan hålla emot eller hjälpa till.

Du behöver inte vara rädd för att dö, för att du skall sluta existera, hamna i helvete eller himmel. Du kan däremot skapa ett helvete eller himmel att återfödas till, här och nu.
Du skall vara rädd för att du inte gjort nog för att stärka dig själv och andra, för att det vi drömmer om och det vi sätter som högst och det som är bortom det vi drömmer och tror på.

Jag har så mycket kärlek inombords.

Vad är det som säger att just kroppen skall återfödas. Varför kan inte anden återfödas i kroppen?

101128
Om jag avlägsnar mina minnen och känslosignaturen från min kropp kommer där bara vara en ande kvar utan att varken kunna känna igen sig själv eller andra. Är den mitt medvetande utan minne och kroppigenkännande ett gemensamt medvetande?

Återfödelse kan också betyda förnyelse.

I en recension av boken Finn din livsuppgift av Robin Sharma finns följande text där ordet återfödelse dyker upp på ett annat sätt än att det handlar om att återfödas i nästa liv.

1) Medvetenhet om att leva i en lögn.
2) Valet – att välja den medvetna vägen som leder till storhet.
3) Medvetenhet om under och möjligheter.
4) Att inhämta ny kunskap och nya insikter.
5) Transformation och återfödelse, att släppa gamla mönster.
6) Prövningen, hängivenheten att leva ett autentiskt liv testas.
7) Det stora uppvaknandet av självet.

Ett verktyg för att ta sig igenom de sju stegen är fem dagliga aktiviteter:
att gå upp klockan fem på morgonen,
att ha en ”helig timme ” för inre arbete,
att föregå med gott exempel genom att ta hand om sig själv,
att vara hängiven en hög nivå av självmedvetande och
att vara en så kärleksfull person som möjligt.

Baksidestexten slutar med: Vi är här för att väcka till liv hela vår potential och vi ska sträva efter att vara storslagna i allt vad vi gör: ”Gör ditt bästa och låt livet göra resten.”

Det är en mycket intressant bok som handlar om en väg till självuppvaknande. Jag gillar att det inte är en “önska och du får”-bok utan den visar på att det krävs arbete för att förändra sig själv. Men den visar också på belöningen av att nå ända fram. Eftersom jag ser mig som livscoach gillar jag munkens beskrivning av sin roll: “Jag coachar människor till att bli sina högsta jag och hjälper dem att satsa allt som människor. Jag hjälper människor att förstå sin livsuppgift och förverkliga sina drömmar.”

Apropå livsuppgift så står det att “Ingen finner sin livsuppgift. Din livsuppgift kommer att finna dig – bara du själv har klarat av de förberedelser och det inre arbete som krävs för att fånga tillfället när det dyker upp.“

Återfödelsemodellen uppstår i UGL contexten. Jag tror att jag förbiser det.

Jag drömmer, halllucinerar, dagdrömmer, upplever, fantiserar, får en idé eller vad jag nu vill kalla det om återfödelse. Modellen är formad så att jag kan ta den till mig rent naturvetenskapligt, logiskt och samtidigt öppnar den upp för något nytt. Om jag tar bort åter får jag födelse kvar. Jag föds igen eller jag föds på nytt. Två helt olika betydelser där den första antyder att jag dör och föds som jag är. Den andra att jag föds på nytt. Jag kommer till världen igen, med det nyfödda barnets lust att upptäcka, utan förutfattade meningar eller med en helt annan syn. Kanske

Återfödelsemodellen uppstår i UGL contexten. Jag tror att jag förbiser det. Jag drömmer, halllucinerar, dagdrömmer, upplever, fantiserar, får en idé eller vad jag nu vill kalla det om återfödelse.
Modellen är formad så att jag kan ta den till mig rent naturvetenskapligt, logiskt och samtidigt öppnar den upp för något nytt. Om jag tar bort åter får jag födelse kvar. Jag föds igen eller jag föds på nytt. Två helt olika betydelser där den första antyder att jag dör och föds som jag är. Den andra att jag föds på nytt. Jag kommer till världen igen, med det nyfödda barnets lust att upptäcka, utan förutfattade meningar eller med en helt annan syn.

Vilken form skulle jag vilja ha när jag ser ut i Universum. Om jag fick välja att återfödas som någon/något annat, vad skulle jag välja? Som människa, vilken människa? Fascist, tjuv, mördare, pedofil, arkitekt, kung, president, Einstein, minnesgeni, upplyst, frälst, lycklig?
Om jag säger till mig själv att jag har möjlighet att välja här och nu, att bli, något av ovanstående? Låter amerikanskt. Jag hör J igen. Han tror inte på den amerikanska modellen att man kan bli vad man vill. Han tror inte heller på återfödelsemodellen då den är för statisk. Han är nöjd med livet som det är. Klok kille!

Modellen
Tiden kröks och rör sig därmed oändligt snabbt eftersom tiden står stilla, jag är oförändrat, världen förändras och föds igen. Jag övergår i ett tidlöst tillstånd och kan inte förändras. Jag fastnar i min rörelse och kan inte förändras. Världen rör sig dock oändligt snabbt. Obegripligt snabbt. Det finns något här som rör fysik och andlighet. Det står liksom på näsan men jag ser inte. Det är som om Big bang innehåller två delar. Där tiden/rörelsen står still under tiden som den andra rör sig ohyggligt snabbt. Jag ryser, det här är viktigt!

Jag fortsätter på mitt andra spår. Världen står still men jag rör mig oändligt snabbt. Världen är död och står still under tiden som jag rör mig oändligt snabbt. När världen föds igen står jag där helt förändrad. Världen känner inte igen mig men jag känner igen världen. Nu hör jag J:s röst igen. Michel kanske är redo för världen men är världen redo för Michel. ????

Skalet, bäraren, jaget eller själ
Jag hyr en lägenhet. När jag flyttar in fyller jag den med innehåll. Om jag tömmer min lägenhet och fyller den igen med nytt innehåll har den återfötts då? Skalet är detsamma men innehållet är nytt.

Åter till skalet, födelse av nytt innehåll.
När jag föds är jag en själ som fylls på efterhand i mitt liv.

Om jag rensar ur mig och förnyar mig är jag återfödd. I UGL sammanhang sker gruppens upplösning när hälften av medlemmarna försvinner. Gäller detsamma för jaget? Om jag i mitt liv råkar in i en allvarlig konflikt som jag löser på ett olyckligt sätt där jag låser in en del av mig, som därmed inte inte längre kommer till uttryck, kommer jag leva ett liv som handikappad. Lyckas jag lösa konflikten på ett bättre sätt kommer jag bli allt mindre handikappad (funktionshindrad).
Jag känner mig frälst. Frälsning
”Frälsning är ett grundbegrepp inom kristenteologi. Det beskriver hur människan till kropp och själ räddas från synd, lidande och död till evigtliv i harmoni med Gud. Den kristna kyrkan menar vidare att detta skedde genom att Jesus dog för männisornas synder och uppstod igen. Frälsningen ska liksom tas emot av den enskilde genom tro på Jesus. Olika kristna traditioner betonar också sakrament och goda gärningar som medel att ta emot frälsningen. Frälsningen kommer att fullbordas på yttersta dagen.”

Kristendomen har ett hopp om att vi kan befrias från detta.” Om synd är att missa målet och sjukdomar, naturkatastrofer och andras handlingar som gör ont i mig dess konsekvens får UGL mig att förstå att jag genom att röra mig mot målet kommer att få mindre sjukdomar, naturkatastrofer och andras handlingar som gör ont kommer att minska. I Kristendomen är det Jesus som tagit på sig rollen som målmissaren och lider för oss. Vi får en chans till om vi tror på honom ”Frälsningen ska liksom tas emot av den enskilde genom tro på Jesus

Vi har missat målet och genom att Jesus tar på sig skulden skall vi tro på honom. Om jag tolkar UGL rätt så är sjukdomar, naturkatastrofer och handlingar som gör ont ett resultat av att vi missar målet, vi är inte enade, vi förstår inte målet. Jag har en association här som har med att Universum hela tiden tycks forma något större av något mindre. Inom oss har vi system som lever i harmoni med varandra och bildar oss som människor. Jag ser en varelse/eller system i vilken människan underordnat sig, lever i harmoni i, det är vårt omedvetna mål. Varje gång vi begår en synd mot det målet (missar målet) uppstår sjukdom, katastrofer och handlingar från andra som gör ont.

Ur mitt perspektiv finns inte längre några onda eller goda gudar eller änglar. Om de finns kan de bara väcka känslor i mig inte vara mina känslor. Gud är inga känslor, hans handlingar känns i mig. Inga goda eller onda människor. Bara handlingar som gör ont i mig.
En handling som gör ont är inte samma sak som en ond handling.

Om jag jobbar med det jag älskar behöver jag inte så mycket sjukvård och materiellt.
Om jag jobbar med det jag inte älskar, som skadar mig och sliter ner mig krävs mycket av sjukvården och det materiella.

I vilken context vill jag träda fram…..

”Där framför mig låg den vackraste av
gåvor, en modell av livet som det såg ut före min födelse och efter min
död. Jag behövde inte längre vara rädd för att vara död. Gruppens
drottning lämnade mig med modellen i min famn, höljd av kärlek såg jag
alla dessa vackra ljusstarka stjärnor sakta ta fart för att förvandlas
till ett gnistrande stjärnfall som med ett allt starkare ljus lyste upp
min nya värld. Stjärnornas nu ljuslösa inre föll som frön ner i mitt
ändlösa havsdjup att där vara början till något nytt oändligt vackert
för mig och andra att beskåda.”

Att jag har en konstnärlig ådra har jag vetat sen tonåren men den har varit väl bevarad och inte synlig i mitt arbete. Jag har i min ensamhet utvecklat mitt språk i mina försök att beskriva mig själv och min omgivning. På UGL kom deltagarna fram till att jag hade en konstnärlig ådra innan jag ens hann nysa. För mig var det förbluffande och ännu ett tecken på att min kunskap om hur andra uppfattar mig, skev. Att de dessutom tyckte att det var en kompetens, var stärkande.

Min återfödelsemodell kan var en bild av mig själv under kursen där stora förändringar ägde rum. Jag har tagit ett sidospår ut i religion och livet efter detta men börjar nu undersöka vad återfödelse betyder som levande. Att återfödas från en dag till en annan eller från en vecka till en annan. Det finns någon slags motsättning här. Där jag tolkat återfödelsen som att just återfödas som jag är, utan någon som helst slags förändring, där snarare omvärlden har förändrats vid tiden för min återfödelse. Men en återfödelse i mitt nuvarande liv syftar i så fall till att jag återföds till något jag varit tidigare i mitt liv. Inte i ett annat liv, utan snarare till den person jag var som femåring t.ex. En annan tolkning kan vara att återfödas till något mer fulländat än vad jag är just nu. Där jag i någon mening över en natt går från att vara oförstående till att förstå. En radikal förändring. Ibland har jag upplevt detta när jag blivit presenterad för ett problem eller gåta på vilken jag grubblat och plötsligt funnit svaret. Kan en sådan upplevelse ske på ett djupare plan där en stor del av mig själv varit en olöst konflikt, eller ett omedvetande. Där konflikten lösts eller något omedvetet blivit medvetet.

En konflikt med en underbar lösning.
Ett omedvetande som blivit medvetet.
Kan det bli bättre än så?

En annan tolkning är att det finns en slags positiv skugga av oss som människor. Där våra möjliga höjdpunkter står skrivna. Där vi kan nå det högsta inom oss och till vilka vi kan ”återfödas”. Det här gränsar till något bekant: Att vi som människor är ”nedsmutsade” ”arvsynd” där vi någonstans är gudomliga och att vi kan återfödas till detta gudomliga.

Från livmoderns omhöljande till en annan verklighets svårigheter. Är det gudomliga vår tid i livmodern ”paradiset” och ormens frestande med äpplet från kunskapens träd, en bild av vår födelse eller där ormen är mannens könsorgan och äpplet kvinnans. Den ena är oemotståndlig och ger ett giftig bett, den andra sötma och ett barn. Om jag tänker mig att människan försöker återskapa betingelserna i livmodern till att gälla som födda har vi en del att göra.

Återfödelsen kompliceras av vem under mitt liv jag skulle bli om jag nu skulle återfödas efter jag varit död. Jag har varit så många, tänkt och känt så olika så vem skulle jag vara som återfödd. En komplikation…..

Det förefaller troligare att återfödelse kan ske under mitt liv. Att det istället skulle komma till fullfärdigande nu och här, än, då och senare. Om jag får uttrycka det så här, att min uppgift vore oändlig. Låter outhärdligt! Om UGL går att tillämpa på Universum finns det uppgifter som är mer än 13 miljarder långa. Jag besitter uppgifter som är cirka 80 år.

Stod länge och betraktade blommorna med dess bin och humlor. Ivrigt badar insekterna i blommornas stänglar och ståndare, måna om att verkligen vara i kontakt med blomman.

Bekanta tankar trycker mot mina segel. Drar seglet åt mig och kroppen sätts i rörelse. Tar tag i rodret och uttrycker min vilja. Min starka förankring i känslokölen får kroppen att röra sig stadigt och rakt.

Fröet väntar på ett tecken från världen att starta sin omvandling från hårt frö till vek grodd, blad stam, blomma, fröbildning och vissnande.
Det är dock missvisande att se det som om allt vissnar. Glöm inte fröet som omvandlade sig till växt och sedan åter till frö. Hon skrudar sig i växten som hon sedan ödmjukt lämnar tillbaka när hon är återbildad. Vad det än är som fröet är, så ombildar det sig och blir växt och sedan magiskt åter blir frö. Inte samma frö utan ett frö som med hjälp av sina sinnen registrerat tillgång till vatten, näring och ljus och bytt arvsanlag med en annan blomma. Ett frö som förändrat sig, som känt av vad världen vill av det och som i sin tur talat om för världen vad det vill ha av världen.
Med de orden i tanken undrar jag över huruvida jag vill återfödas som jag är. Undrar om jag skulle känna igen mig om jag talade med mig som liten eller om jag skulle känna igen mig i många barn, tonåringar och tidigt vuxna. Det förefaller som om jag skulle känna igen mig i många och inte nödvändigtvis hitta mig själv. Det får mig att tänka att jag är något helt annat än vad jag tror. Jaget verkar vara mer en egenskap, som ett ben eller något annat i kroppen, en funktion. Känner mig som om jag flyger nu, som om jag inte är bunden till ett statiskt tillstånd utan ett rörligt, något som kan ta sig uttryck på många sätt och som jag inte äger.

Återfödelse är vad som gör att vi är i rörelse, och inte något som vi nödvändigtvis upplever efter döden. Rör du dig statiskt och enformigt är du bunden av ditt karma. Kan du röra dig som du vill och samtidigt uppfylla vad världen behöver, är du i sanning en vävare.

Det verkar livskraftigt att jag kan lämna mitt jag och bli ett Är om jag vill.
Det verkar livskraftigt att anta att jag kan bli vilket jag som helst.

Inspelat
Varför skulle jag inkarneras? Jag som inte ens är mig lik från födelse till död. Jag som ständigt befinner mig i förändring. Jag som ständigt kanske skulle kunna tala till mig själv som en främling om jag mötte mig som barn. Vad är det för något som gör att man tror att man vet vem man är, eller skulle kunna födas igen, vad är det för mening med det, om världen befinner sig i rörelse och förvandling, utveckling, förfining? Varför skulle jag vilja gå tillbaka, till något gammalt Jag.

Känslorna är som en gardin som hänger framför mina sinnesförnimmelser eller mina upplevelser, mitt känslosinne, den här gardinen kan te sig som om den kommer att vara för alltid men den är ständigt skiftande, i alla möjliga färger och ljus. Det är som ett filter som är levande.

Jag ser två ansikten. Ser ut som en kvinna i lång grön klänning som går ända ner till hennes svarta strumpbeklädda anklar. Bakom henne står en annan människa. De står väldigt nära varandra, som i sked men stående.

Återfödelsemodellen har med denna fråga att göra. Att återfödelse är möjlig. Har jag gått vilse här? Jag har förstått det så, att återfödelse är möjligt i mitt liv, men har inte sett några tecken på det är möjligt efter döden. Jag har fått ett nytt liv i livet. På ett sätt kan jag säga att jag fått synen tillbaka efter att ha varit blind. Eller mer korrekt, jag har fått känslorna tillbaka efter att ha varit någon som skapat de känslor jag vill ha, istället för att ta kontakt med de känslor jag har.

Min ursprungliga intention var att söka upp ett religiöst sammanhang för att undersöka återfödelse efter döden. Nu är jag mer benägen att ”återfödas” under mitt liv. Vad betyder det? Att återfå ett sinne, eller befria ett sinne från slaveri, kan vara en underbar upplevelse. En slags frälsning, helande eller bot, där det senare syftar på vetenskaplig medicin, det första på religion och det mellersta på new age.
Det verkar riktigt att anta att inte bara ett sinne kan vara förslavat utan även en läggning. Att i en inre mening diskriminera en läggning hos sig själv. Förtrycka sidor hos sig själv som ett sätt att överleva. Som under tid kan bli ett sätt att leva. Behjärtansvärt är med andra ord att komma ur överlevnadsstrategier som befästs

Jag har fått ett nytt liv i livet, genom att förändra hur jag tänker och hur jag behandlar mina känslor. Som en känslolös har jag börjat känna. Som en tänkare har jag börjat tänka mer livskraftigt.

Diskriminering är ett olyckligt sätt att förhålla sig livskraftigt. Som ett överlevnadssätt har diskriminering en plats men när överlevnaden är säkrad är diskriminering ett hot mot livskraften.

Gynna är ett olyckligt sätt att förhålla sig livskraftigt. Som ett överlevnadssätt har gynna en plats men när överlevnaden är säkrad är gynnandet ett hot mot livskraften.

Hur flödet (rörelsen)(verbet),
förnyar kroppen (idén och stämning)(substantiv),
genom formen (ytan) (adjektiv)

(Åh, vad märkligt det är att ta bort tiden från alla andra sinnen än tänkandet. Det är som att tvätta världen ren från en vanföreställning.) Tiden är ingen grund, inget fundament för sinnena, endast för tänkandet. För helhetssinnet är det endast en del. Av detta skälet kommer jag allt oftare vara i ett tidlöst tillstånd.

Tidens natur är att mötas, inget annat. Tid är möten…
Tänk att verbet är flödet… i sin renast form Är. I mötet med Jaget, Varande.
Sant är också att jag alltid är någon sekund eller millisekund efter allt jag är. På det sättet är jag redan död, när jag förnimmer att jag lever. Precis om med solen. Åtta minuter efter hennes vara upplever jag henne och då kan hon vara död.

Kropp (idéer och stämningar)

Fjäril som förpuppas. Återfödelse.
Solen skiner alltid
Inte soluppgång utan en punkt på den välvda ytan som rör sig in och ut i ljus och skugga. Skuggan är aldrig platt utan en del av en koniskt formad skuggpelare.
Skillnaden mellan att tänka och flöda.
Ödmjukhet inför världen
Kärlek
Alla känslor
Fröet som alltings början
Feedback
Önskar det som ännu inte finns
Träffar någon som hela tiden räknar tid. Frågor om han har tid att känna? Planterar tanken om att världen en gång varit ett frö. Slutar räkna och tappar helt bort sig.
Hen, modernt varande!

Form (ytan) (adjektiv)
Larv, sol, måne, stjärnor, koltrast, träd, blad, smältvatten, skog, spindel

Flöden (rörelsen)(verbet)
Som vågen genom vattnet strömmar, strömmar vi också.
Larven vaknar på sent på natten och betraktar månen.

Månen ser på solen och speglar sig i dess ljus.
Månen ser ner på jorden, betraktar jordytan och ser skogen röra sig genom skuggan.

Skogen på jordytan når övergången mellan skugga och ljus.

En ny morgon gryr i skogen när skogen rör sig in i ljuset från solen, som kastar sin första strålar på trädens toppar.

Smältvattnet strilar i små strömmar nerför smältande snödrivor. Bildar pölar…

Spindeln kilar snabbt i skydd av löven mot…

Barkens ytor…
Hur allt löst och följsamt formar sig…

Koltrastarna gäspar stort och tittar förvånat på varandra innan de sträcker ut sina vingar inför morgonens första flykt.

Tillsammans sjunger koltrastarna i munnen på varandra när de genomsöker marken efter något ätbart.
Larven kryper längs grenen. Försöker flyga med de andra men lyckas inte

Tänker
Tänker ut ett sätt för att kanske lyckas. Den runda larven staplar mödosamt ett torn från vilket han kan få luft för att äntligen kunna flyga.

Känner
Känner hur kroppen reagerar på hans tornbygge. Ger sig själv feedback

Alla andra sinnesförnimmelserna
Hur de kan motsäga varandra eller skapa översinnlighet.

Förvånas över sin lust att äta sig tjock.
Väver sin kokong.
När formen upplöses och iden formar om larven
Genomgår sin förvandling.
Torkar sina vingar och flyger

Blir törstig
Inser att det är på grund av att han behöver kyla sig själv och för att solen värmer kroppen.

Letar efter vatten
Hittar vatten och inser att han en gång varit ett vattendjur men nu har frigjort sig från vattnet men bara för en stund. Vattnet är som en förälder.

Blir nyfiken på vattnet
Följer det genom avdunstning, avkylning, moln, nedfall och in i åarna.

Följer vattnet genom sig själv
Dricker, svettas och kissar

Undrar var vattnet kommer ifrån
Ursprung, stjärnorna

För att till fullo förstå vad jag läser, måste jag väl fråga mig vad jag vill med denna bok. Så, nu ställer jag denna fråga: vad vill jag med denna bok?
Återfödelsemodellen har med denna fråga att göra. Att återfödelse är möjlig. Har jag gått vilse här? Jag har förstått det så, att återfödelse är möjligt i mitt liv, men har inte sett några tecken på det är möjligt efter döden. Jag har fått ett nytt liv i livet. På ett sätt kan jag säga att jag fått synen tillbaka efter att ha varit blind. Eller mer korrekt, jag har fått känslorna tillbaka efter att ha varit någon som skapat de känslor jag vill ha, istället för att ta kontakt med de känslor jag har.

Min ursprungliga intention var att söka upp ett religiöst sammanhang för att undersöka återfödelsen efter döden. Nu är jag mer benägen att ”återfödas” under mitt liv. Vad betyder det? Att återfå ett sinne, eller befria ett sinne från slaveri, kan vara en underbar upplevelse. En slags frälsning, helande eller bot, där det senare syftar på vetenskaplig medicin, det första på religion och det mellersta på new age.
Det verkar riktigt att anta, att inte bara ett sinne kan vara förslavat utan även en läggning. Att i en inre mening diskriminera en läggning hos sig själv. Förtrycka sidor hos sig själv som ett sätt att överleva. Som under tid kan bli ett sätt att leva. Behjärtansvärt är med andra ord att komma ur överlevnadsstrategier som befästs

Jag har fått ett nytt liv i livet, genom att förändra hur jag tänker och hur jag behandlar mina känslor. Som en känslolös har jag börjat känna. Som en tänkare har jag börjat tänka mer livskraftigt. Som en sinnesmänniska i balans har jag återuppstått med min barnform. Som en förnimmelsekropp letar jag balans och det livskraftigaste inom mig.

Diskriminering är ett olyckligt sätt att förhålla sig livskraftigt. Som ett överlevnadssätt har diskriminering en plats men när överlevnaden är säkrad är diskriminering ett hot mot livskraften.

Gynna är ett olyckligt sätt att förhålla sig livskraftigt. Som ett överlevnadssätt har gynna en plats men när överlevnaden är säkrad är att gynna ett hot mot livskraften.

Börjar sakta förstå att liknelsen med den stående vågen i bäcken som skapas av stenarna på botten nu kommer in i mig på ett nytt sätt. De tankar jag skapar bildar just de här stenarna. Tankar som får människan att bilda en form, en stående våg, den stående vågen Människan, i vilka vi alla passerar och kan lägga till och ta bort sinnesförnimmelser.

Den stående vågen människan som jag vill bidra till, med alla mina sinnesförnimmelser och som jag vill vara mer än något annat. Om jag kan nå henne har jag i viss mån blivit återfödd , återfödd i livet, inte som jag, utan som detta tredje som jag inte vet så mycket om. Vad oändligt vackert, om jag är människobyggaren som strömmar upp och igenom den stående vågen människa. Där jag för den korta stunden i Människan, kan med mina förnimmelser forma grunden för Människan. Ge uttryck för Människan.

Om jag är Människan som genomströmmas av liv.

Som liten ville jag vara en ljusbärare. Förstår nu att ljusbäraren och livsbäraren är en och detsamma. Jag är livet. Jag är människan. Jag vill ge mig till Människan. Jag vill bära livet.

Jag är människan ur vilken det tredje strömmar ut och formas till Människan.

Jag älskar Människan. I henne lägger jag alla jag är och har…

Om jag är detta okända tredje, som uttrycker sig om denna ande, detta jag, som som strömmar genom mig, och med sinnenas hjälp formar mig till en Människa. En Människa jag vill bli av hela mitt sinnesliv.

Alla dessa sinnen som hjälper mig att vara en kropp. Dessa underbara hjälpare och änglar som i varje ögonblick vakar över mig, som älskar mig, som faller i gråt för mig, som skyddar mig genom att störta sig ner i djupen för mig. Dessa störtade sinnen som jag kan återföra till sin plats i änglaskaran, hjälparskaran. Vi änglar i Guds tjänst. Vi hjälpare. Vi tredje som söker oss upp och in i Människan.

Vad jag är, är till största delen okänt.

Vi sinnen som uppenbarar världen.