Skrivet 2017, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.
Dualism kan ses som ett resultat av ett splittrat helt.
Att problematisera helheten är att dualisera den.
Det verkar som om det fattas något i dualismen nämligen den exakta nyans av den ena och den andra sidan av dualiteten. Den exakta grå nyansen är resultatet av en exakt svart och vitt nyans. Samma sak med ett ställningstagande, det kräver ett mycket tydligt ställningstagande. När jag dualiserar måste jag tydliggöra nyanserna. Har man den grå nyansen kan man räkna ut dualiteternas nyanser. Har man dualiteternas nyans kan man räkna ut den gråa nyansen.
Om jag får ett pussel som redan är lagt och jag börjar ta isär det med samma entusiasm som när jag sätter ihop det. Eller som uppgiften är att sakta ta isär det till varje bit ligger för sig själv och jag känner lika stor tillfredsställelse som när jag satt ihop det. Att glädjas över varje pusselbits självständighet och irriteras över deras möjliga eller ursprungliga helhet.
Om man inte klargör vilken svart och vilken vit nyans man påstår sig vara kan man inte blanda till den grå helhetsnyans som vit och svart motsvarar. Då kan man inte heller säga sig veta vem man är eftersom allt är ett icke vetande eller så fattigt som en förmodad vetskap om svart och vitt. Förfärligt vore ju om man förföll till tron att det finns en svart och en vit, och inte mer riktigt en oändlig skala av svart och vit.
Kanske kan man också säga att vilka två grå nyanser som helst kan sägas vara vit och svart om man lägger dessa bredvid varandra. I alla fall med säkerhet om man tar de med ett större antal grå nyanser mellan dessa två.
Vad vill jag säga med detta? Att vilket gott och vilket ont som helst har en bestämd ”normalitet” mellan sig. När man blandar detta ont och detta gott får man en bestämd blandning av ont och gott, där det onda och goda upphör, där istället något annat uppstår. I samma sekund som vi anser att vi gör något gott uppstår något ont. Mellanskillnaden får anses vara varken ont eller gott såvida inte det goda fixeras och det onda tvingas i rörelse. I mötet mellan svart och vitt, mellan ont och gott, mellan lång och kort uppstår en helhet, finns ett Ett.
Tas det goda från skalan och görs till ett godtyckligt ägande av gott eller ont uppstår något mycket odemokratiskt och omänskligt. Ingen människa kan äga det goda eller onda, allt vi kan göra är att uttrycka den ondhet eller godhet vi är genom våra handlingar.
