Skrivet 2017, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.

Att leva kan vara funktionellt eller så kan man leva fullständigt i varje handling.
På så många sätt har jag dött delvis, så många händelser som lett till vägval som inte varit levande. Val som varit minst smärtsamma. Val som jag upprepar. Det har i en mening inte hänt utan det händer. Vad jag råkar ut för är något som jag fortsätter råka ut för tills jag ändrar det. Det kan med andra ord inte vara i dåtid, utan måste vara i nutid. Vore det inte så skulle det vara helt meningslöst att ta upp.
Det är ju ett karma, att råka ut för något och sedan upprepa det tills jag ändrar mitt mönster. Någonting kan ha en början historiskt, men för att det skall påverka mig behöver det vara aktuellt. Mitt karma är vad jag upprepar varje dag med mina handlingar, genom att stanna kvar i ett förhållande, eller lämna det. Eller äta något som jag mår bra eller dåligt av. Varje dag är en serie handlingar i vilken jag påverkar världen. Varje steg, varje ord, varje inköp, ja alla handlingar påverkar och är beslut som jag tar medvetet eller omedvetet.
Jag kan dansa som en död och jag kan dansa som en levande. Om jag är stel, är jag i en mening delvis död och denna död kan ofta återfödas. Den förlorade rörligheten kan tränas upp och återbördas. Handlar inte bibeln om det, att bli levande i livet, att på många sätt vara levande död. Så mycket som är avstängt, skadat, sårat, ärrat, förlamat och stelt. Det är alla små dödar som vi kan beliva med handlingar som att säga förlåt, som att ta ansvar och återställa det döda, till att bli levande.
Att göra något som intresserar, brinna för det, känna det, tänka det, låta världen strömma igenom, vara tillsammans med strömmen, precis som en levande tango och leva ut det genom handlingar. Att dansa en levande tango med allt är i sanning ett kärleksfullt förhållande. Att ständigt bjuda in till ett steg tillsammans, vänta tills hon tar det eller själv bli bjuden att ta ett steg.
Igår undrade någon på radion om vi verkligen skulle bli nekade av sankte Per för att vi tillhör fel religion. För mig är varje dag ett förnekande från och till andra. Varje dag är en prövning av andra och av mig. Varje handling jag utför med ord, rörelser, ja till och med genom att välja att vara passiv, påverkar världen. Varje handling är som att rösta i ett politiskt val, men ett val jag utför hela tiden, där mitt mål inte är funktionellt utan levande. Ett val som kan göras medvetet eller omedvetet.
Om jag försöker att se varje handling medvetet, ta ansvar för den och säga förlåt om jag misslyckas med min intention att älska allt. Att i varje handling välja att återföda vad som är dött, att i varje handling söka balansen mellan helheten och delarna.
Tangon har visat mig att närvaron kan vara som Ett. Det vill säga att jag inte känner mig delad, utan hel. Att jag för 12 minuter känner mig befriad från konflikter mellan kännande och tänkande, mellan du och jag, att det finns ett ETT, att det finns ett helt.
Det finns ingen stagnation i tangon. Visst kan jag för ett ögonblick stanna upp men detta måste genast kompenseras av en snabbare rörelse för att återfå platsen i det snurrande hjulet av par som motsols rör sig på pisten. Det finns ingen stagnation i livet, visst kan jag bromsa in men det leder alltid till att hastigheten behöver ökas för att komma ifatt.
Jag kan stänga av mina känslor och på det viset döda halva min själ. Jag kan likrikta mitt tänkande och på det viset döda mitt levande tankeliv. Allt vad jag kallar mitt, är i själva verket världen som strömmar genom mig, precis som vattnet jag dricker, rinner tankar och känslor genom mig. Vad jag kan göra med allt detta strömmande är att vilja. Jag kan vilja att hålla andan för en kort stund. Jag kan välja att inte känna mina egna eller andras känslor och döda mig själv, bli en zombie, maskinartad och stel.
I tangon finns bara det mänskliga. Det behövs inget annat än en eller två människor för att dansa den. Vi kan tillsammans eller var för sig nynna melodin till vilken vi dansar. Det spelar ingen roll med vem vi dansar, man eller kvinna, ung eller gammal, ful eller snygg, lång eller kort. I dansen finns ett naturligt känsloregister tillgängligt för vem som helst att uppleva. Ett känsloregister vi föds med, som vi delar med våra föräldrar eller vad som helst levande som finns närvarande när vi föds. Som vi sedan har inom oss i förhållande till allt, men som vi kan skolas till att döda.
Jag gissar att Jesus helt enkelt var en oerhört levande människa som med sin blotta närvaro kunde påverka en annan människas avstängdheter, själsliga förlamningar och allt annat som kan vara delvis dött men fortfarande möjligt att återföda. Vi har andra ord för det, som terapi och vård, men det är intressant att tolka en religion, ur ett död i livet perspektiv, istället för att grubbla över vad som händer efter döden. Hur vi än vrider och vänder på det, består världen, fast vi lever och dör. Vad jag är och har, tillhör världen och är mindre intressant än vad jag som intet kommer tillbaka till.
Vad som är levande är världen med dess miljardtals år, där vi likt blodkropparna i vår egen kropp uppstår gång på gång för att hålla världen igång, precis som blodkropparna som bär oss några dagar. Där vi får allt när vi föds, och där vi förlorar allt när vi dör, eftersom allt stannar i världen.
Kroppen är blodkropparnas hemvist, till vilka de föds och dör, men kroppen de ingår i, den består, i en för blodkroppen obegriplig tidsrymd. För mig är tidsrymden i samhällskroppen obegriplig, liksom naturkroppen. I varat sen tidens begynnelse, drunknar jag.
Jag är blott något oerhört tunt, i princip ett intet som kläds i världen när jag föds, och lämnar den i min sista suck för att åter bli något oerhört tunt, ett i princip intet. Av det skälet är det inte längre mitt liv som är ett centrum, utan livet som finns i världen, det liv som består och till vilken intet återvänder och kläs. Därför bör jag med mina handlingar skapa så mycket kärlek jag kan, för vi kommer alla återvända till denna värld, som något mycket tunt, som ett intet, för att leva, handla och förändra. Blomman i mitt liv är inte jag, utan den skapelse vilket världen är, till vilken jag kommer naken, inte bara kroppsligt.
Jag skall intet ta med mig när jag går men när jag kommer, skall allt givas mig igen. Detta gäller inte enbart det fysiska, utan allt, själen, anden, ja allt, utom detta obegripliga intet vilket också är, vilket också finns, även fast vi inte förstår dess varande.
Vad är då meningen med tangon? Vad är meningen med konsten? Att få en upplevelse?
Om tangon handlar om att få möjlighet att uppleva, och att upplevelsen inte har några gränser, att tangon kan ge alla eller vissa, upplevelser som är ofattbara. Om tangon skapar en uppfyllande paradisisk känsla, som också kan tillkämpas i det vardagliga genom att lönejobba och köpa upplevelser, där det i en förlängning måste innebära att jorden oåterkalleligt förstörs, verkar det förnuftigt att minska sina köpta upplevelser till förmån för konstens upplevelser som kan ge starkare upplevelser än de köpta och dessutom låta Naturen bestå. I någon mening är vad som finns i mig, något som finns i världen och något som finns i världen, finns i mig. Sophögarna och miljöförstöringen finns därmed i mig och kärleken jag känner i livet och i tangon finns därmed i världen.
Återfödelse är ett faktum för den som vill bli mer levande i livet men en dröm för den som tror på det efter den slutgiltiga döden.