Referat
Om jag känner obehag, är det naturligt att söka en handling som får obehaget att försvinna. En handling som också kan utlösa en känsla av behag.

Kisset som bildas i min kropp i kontakt med vatten och näring, är en del av den flödande cirkelrörelse som passerar kroppen och naturen. Vatten, näring, kiss och bajs är är vad som pulserar genom Naturen, i vilken människan är en del. En gudomlig Natur, bländande vacker och märklig i sin uppbyggnad, där det onda motiverar människan att hitta en för Naturen välkommen handling och där det goda belönar människan för vad hon gjorde.

Ett ständigt återkommande ämne är detta, att vara eller inte vara, och vad som krävs för att vara och vad som krävs för att inte vara. Hur detta val att vara, leder till all denna smärta och behag. Hur detta vara leder till födelse och död, att detta vara står över födelse och död, att i toppen av detta varande finns något som ännu varat i 13,7 miljarder år, och att i dess delar finns en människoart som varat i 200 000 år, en människoart i vilken jag lever några tiotals år. En människa, i vilken cellen lever ett kortare liv för att hålla mig upprätt.

Recension
Jag ser lejonet döda hjorten, och jag lider med hjorten som inte längre får leva och som i sitt sista ögonblick upplever smärta och samtidigt gläds med lejonet som nu kan leva vidare. Samtidigt som jag ser en handling i vilken Naturen har sin rörelse, sitt varande. Naturen gör denna handling för att finnas. En händelse lik den som sker i min kropp, där döden ständigt är närvarande när kroppen förnyas, när kroppen avgör vad som behövs för att överleva, och avlägsnar vad som leder till en för tidig död.
Jag gläds över denna bild där något som omfattar allt finns i en till synes oändlighet, och där varje större del i sig lever ett större antal år än varje mindre del, ända ner till de minsta, till vilka vi kan undra om de finns eller inte, eller om de möjligen både finns och finns inte.
Jag är tillfreds med allt detta, för att det är vackert och för att jag är förundrad och tacksam, och för att jag förstår att det måste ske för att jag skall få vara, det jag är.

Reflektion
Jag förstår, att om jag kan förena mig med allt, kan födelsen och döden få ett nytt perspektiv. I parad med att inget kan undslippa Universum och därmed kan inte det som funnits där försvinna ut till dess utsida, utan har att ständigt förvandlas.

Repetetion
Låt oss vara i mig för en stund och känna den balans som just nu vilar i mig. Vad jag är, är i harmoni.

Så, ett tryck uppstår i buken, som långsamt övergår i obehag, i ett spänningstillstånd av att behöva men inte kunna, eller behöva men inte förstå vad som behövs. En känsla som så småningom kan nå svettningar och ångest. Ett ont, där finns ondska i min kropp som uttrycker sig. Satan är i min kropp och skapar känslan av ont?

Till slut förstår jag vad som behöver göras. Efter att ha kissat, känner jag glädje, lättnad, trycket försvinner, en lyckokänsla översvämmar mig. Ett gott, där finns gott i min kropp som uttrycker sig. Gud är i min kropp och skapar känslan av gott?

Satan gör mig uppmärksam på att jag behöver kissa, genom att smärta.
Jag kissar.
Gud gör mig uppmärksam på att jag utfört en handling genom att skapa en känsla av godhet.
När mina handlingar gör mig sjuk, vem är jag då?

Att behöva kissa? Vad betyder det? Är det en livsnödvändighet som om den inte utförs, gör mig sjuk och dödar mig?

Är det ondskefullt av mig att inte veta vad som behöver göras? Är det ondskefullt av mig att behöva? Är det ondskefullt av kroppen att visa att jag behöver kissa?
Är det godartat av mig att veta vad som behöver göras? Är det gottgörande av mig att skänka? Är det gottgörande av kroppen att visa att jag behöver kissa?

Jag vet faktiskt inte helt vad jag är. Jag skulle mycket väl kunna vara gudomlig, det vill säga om jag innefattar alla de mirakel och skapelser som min kropp innehåller, som funktionen och det fysiska uttrycket för mitt hjärta, vilket är en kreation som är bortom mänskligt vetande och kunnande.
Så, låt oss säga att jag är gudomlig, och för att kunna fortsätta finnas till, behöver gudomligheten kissa. Denna gudomlighet som utgör t.ex. hjärtats fysiska form och görande. För att detta underbara väl utformade och livsviktiga hjärta skall kunna fortsätta slå måste kisset bort ur blodet, ett kiss som för kroppen nu behöver avlägsnas men som för naturen är en gåva. Kisset kommer naturen till nytta. Vad kroppen ger ifrån sig tar Naturen emot med glädje.

Denna gudomlighet som omgärdar mig, talar till mig, inte med mänskligt språk, utan med känslospråket, att där finns handlingar som behöver utföras för att gudomligheten skall kunna fortsätta existera. Jag däremot, upplever detta som ett tvång, ett ont, och när jag slutligen gör vad det onda säger till mig, upplever jag lättnad och lycka, där det goda säger till mig, att vad jag gjorde var en god handling.
Utan att förstå, den större bilden, den gudomliga sanningen, kan jag få uppfattningen om att det är två krafter som styr världen, den onda och den goda, den som gör ont och den som gör gott. Förstår jag inte denna tankegång, att för att gudomligheten skall kunna fortsätta finnas och verka gudomligt, behöver jag avlägsna kisset från blodet. Men om jag istället ser det onda som en intention att fortsätta hålla mig vid liv, hålla mig frisk, ser det onda ut på ett helt annat sätt. Någonting inom mig talar till mig och försöker få mig att förstå att något mycket vitalt behöver utföras. När detta är gjort ger kroppen något gott för att jag skall minnas vad jag gjorde. Sammantaget blir bilden mycket annorlunda då både det onda och det goda leder till att jag förstår vilken handling som behöver göras för att det inte skall göra ont, respektive gott. I och med att jag blir medveten om att jag var fjärde timme behöver kissa och att jag då håller mig i närheten av en toalett leder till att ondskan förmildras till ett lätt tryck, innan jag kissar, och efter jag kissat känner jag en lättare godhet, en avslappning, ett avlägsnande av tryck.

Runt detta livsuppehållande system finns ett gott och ett ont, inlindat som ett språk, ett samtal från kroppen till hjärnan, ett ordlöst samtal, ett ont-gott samtal. Satan som är ett yttersta av det onda är med andra ord den vänligaste av änglar eftersom hans avsikter är att hålla gudomligheten vid liv och Gud är den som gör gott när handlingen som leder till upprätthållande av liv utförs. Satan och Gud är de bästa vänner och samarbetar för att uppmärksamma hjärnan på vilka handlingar som behöver utföras för att hålla sig kroppen frisk och levande. Alla andra bilder av Gud och Satan är istället egots ovilja att förstå förutsättningarna för att upprätthålla livet. När egot inte vill kissa, för att det inte har tid, gör hon vad som uppmärksammar henne på vad hon behöver göra för att hålla sig frisk och vid liv, till Satan som vi känner till som motsatsen till den Satan jag presenterat ovantill, den som förhindrar egot att upprätthålla hennes lust att göra vad hon vill. På detta sätt finns det inte bara en Gud och en Satan, utan två Gudar och två Satan. Det ena paret är en spegelbild av egot, och det andra paret en spegelbild av kroppen.

Varje gång jag upplever att det onda är ont, kan jag vara säker på att det är mitt ego som vill fullfölja sin önskan att få göra vad den vill.
Varje gång jag upplever att det goda är ont, kan jag vara säker på att det är mitt ego som vill fullfölja sin önskan att få göra vad den vill.
Varje gång jag upplever att det onda är gott, kan jag vara säker på att det är min kropp som vill fullfölja sin önskan att få fortsätta hålla sig frisk och levande.
Varje gång jag upplever att det goda är gott, kan jag vara säker på att det är min kropp som vill fullfölja sin önskan att få fortsätta hålla sig frisk och levande.

Jag behöver lära mig att se dessa skillnader för att bli en andlig människa. Jag behöver lära mig helheten och se igenom vad som är en egoistisk handling och en frisk och levande handling. Vad som nu gjort, något så vackert, genialt och välfungerande som t.ex. hjärtat, och som talar till mig med gott och ont, och som vet hur kroppen hålls frisk och levande, till den bör jag ställa mig ödmjuk, för hon är min ledare, min lärare, min allra bästa vän, min största kärlek och mitt allt, utan henne är inte kroppen längre frisk och levande.

Till henne vill jag vända mig ödmjuk, i lärande och noga notera vilka handlingar som initieras av det onda och som sedan följs av det goda. Till skillnad från t.ex. att dricka coca-cola som istället inleds med det goda och sedan blir det onda. Alla handlingar som först goda och sedan onda kan jag vara säker på är ett uttryck för mitt egos vilja att göra vad den vill.
Kan det stämma, att jag aldrig skall försöka göra en handling som leder till gott utan att den först har visat sig som ett ont, och som dessutom har med ett upprätthållande av kroppen som frisk och levande?
Är det därför coca-cola, alkohol och godis är svåra att hantera eftersom de först skapar ett obehag när jag inte nyttjar de och sedan ger behag, trots att det inte finns någon mening som t.ex. hålla kroppen frisk och levande, med att nyttja de. Något som talar med ont och gott men som inte har som mening att hålla kroppen frisk och levande är sannerligen ont! Något som talar med gott och ont och som har som mening att hålla kroppen frisk och levande är sannerligen gott!
Gott och ont är uttryck för att hålla kroppen levande och frisk! Då har vi en mening, att hålla kroppen levande och frisk, och då inte bara min kropp, utan allas kroppar, även jordakroppen och alla andra himlakroppar. Änglarna ond och gott cirkulerar runt denna mening för att upprätthålla den.

Om inget dödas, och inget faller isär, kan inget nytt skapas?