Skrivet 2013, från arkivet — innan Helhetskyrkan fanns som tanke.

Kärlek, kreativitet, förnimmelser, hårt arbete och kärlek i rörelse.
Jag förbättrar där sanningen inte förhåller sig till alla andra sanninger. Jag förbättrar för att insikterna skall gro, sätta blad och blomma.

Vi vet inte vad vi är, därför speglar vi oss i världen för att förnimma vad vi är.

Kärleken till sanningen (hela sanningen, hur alla sanningar förhåller sig till varandra) och insikten, människan, alla väsen och världen.
Min återfödelsemodell och dröm handlar om att se hur man visar kärlek till människorna, väsendena och världen. Den handlar om att där finns något större än människan.

Den speciella kärlek man har när man står inför någonting extraordinärt eller sublimt. Det är en kärlek som gör en mer kärleksfull och upphöjer den som känner den. Den kärlek som väcks inom människor när de konfronteras med den i varje människa inpräglade förmågan att leva livskraftigt.

Skolade sinnen i harmoni, med tillit och med förnimmelser av livets flöde. Röst och tolk för ett högre förnuft som vårt tankeliv och vår frihet måste underordna sig. Kärlekens, nådens och en frihetens vilja.

Människans livskraftiga rörelse är viljans slutmål, den ensam lär och ger oss människan i förändringens rättfärdighet.

Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjukperson har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.
Besläktade begrepp är frid , anspråkslöshet och respektfullhet

Jag är, är det heligaste som finns.
Hur jag tolkar det här stycket har mycket med att göra med mina upplevelser på UGL att göra.
Läste om att helgonen är föremål för dyrkan i deras roll som människans hjälpare för att nå Gud. Endast Gud kan tillbedjas.
I min tolkning är sinnena föremål för dyrkan (respekt ödmjukhet) och vad sinnena tillsammans bildar föremål för tillbedjan.

Den naturliga moraliska lagen
”Den naturliga lagen är inskriven och inpräglad hos varje människa, eftersom den är det mänskliga förnuftet som befaller människan att leva livskraftigt
Röst och tolk för ett högre förnuft som vår ande och vår frihet måste underordna sig.

KKS:1956
Den naturliga lagen som finns i varje människas hjärta och har stiftats av förnuftet har universiell giltighet när det gäller dess bud, och dess auktoritet gäller för alla människor. Den uttrycker människans värdighet som person och bestämmer grunden för hennes grundläggande rättigheter och plikter.

”Den naturliga lagen är alltså ingenting annat än förnuftets ljus som Gud har sänt oss, i detta ljus inser vi vad som skall göras och vad som ska undvikas. Detta ljus eller denna lag har Gud givit skapelsen”(S:t Thomas Aquinas)

Den naturliga lagen är evig, genom alla tider har människan innerst inne vetat vad som är rätt, och vad som är fel.

KKS:1958
Den naturliga lagen är oföränderlig och förblir densamma tvärs igenom historien; den finns kvar under strömmen av idéer och seder och är ett stöd för deras framsteg. …Även om dess principer kan förnekas, kan den inte förstöras eller ryckas upp ur människohjärtat. Den står alltid upp till liv hos enskilda människor och i samhället.

Denna lag är alltså given människan från början. Senare har Gud uppenbarat fler sanningar som var dolda för det mänskliga hjärtat. Mose lag och de tio budorden kallas den ”gamla lagen” och är en förberedelse för evangeliet. Den nya lagen är helige Andes nåd som vi genom vår tro på Jesus Kristus tar emot.
Evangeliets lag överträffar, uppfyller och fulländar den gamla lagen, den uttrycks särskilt i Herrens bergspredikan och genom sina löften genom himmelrikets saligprisningar.
Den nya lagen är en kärlekens, nådens och en frihetens lag.
Kristus är lagens slutmål, han ensam lär och ger oss Guds rättfärdighet.
(ur KKS:1977-1986)

Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.
Besläktade begrepp är frid , anspråkslöshet och respektfullhet. Varken den kristna medeltida filosofin i Augustinus tappning eller den aristoteliska dygdeetiken anser dock att ödmjukhet är en dygd.

Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person.^[1] Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper.^[2] Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion.

En rad filosofer har gjort olika försök att utreda begreppet. En av flera frågor som har diskuterats är vilka olika former av respekt som finns. Joel Feinberg skrev 1975 en artikel där han identifierade tre former av respekt.^[3] Den första formen, Respekt, beskriver han som en attityd som ligger nära rädsla. Det kan exempelvis röra sig om den typ respekt en sjöfarare bör ha för havet, eller en nattvandrare har för gatugäng. Den andra formen, Observantia, är den moraliska formen av respekt. Den innebär att objektet för ens respekt genom sin blotta existens ställer rättmätiga krav på hur man behandlar det. Feinberg menar att denna form av respekt historiskt kom senare än den första formen, först visad för ofarliga men goda människor och senare för alla människor. Det är observantia som hänsyftas då man talar om lika respekt för alla. Den tredje formen av respekt, Reverentia betecknar den speciella känsla av vördnad man har när man står inför någonting extraordinärt eller sublimt. Det är en känsla som gör en ödmjuk och upphöjer den som känner den. Feinberg menar att det är denna sista form av respekt Immanuel Kant talar om när han diskuterar den känsla som väcks inom människor när de konfronteras med den moraliska lagen och människor som lever enligt den.

Andra filosofer, som Stephen D. Hudson och Stephen Darwall, har formulerat andra sätt att särskilja olika former av respekt på.^[4]